Det är höst - en uppdatering

Sommaren kom och gick och nu har lugnet lagt sig över ön igen.
Över ön, alltså, inte över familjen Rydgren.
När man är mamma till fem barn och har en man som är borta och jobbar varannan vecka så blir det aldrig särskilt lugnt. Sanningen att säga är rätt trött. Och faktiskt rätt less på det här varannan-vecka-livet.

Och så är jag trött på min skruttiga kropp. Äntligen hade jag kommit igång med träningen på riktigt,
och var ute och sprang flera gånger i veckan. Och så sa kroppen bara ifrån. Ont överallt. Ryggen, höfterna, knäna. Första tanken var att jag hade gått ut för hårt. Det vore inte helt ovanligt för att vara jag.
Men nu börjar jag undra om det inte är nåt annat. Jag har ju psoriasis, och ca 40 % av alla psoriatiker får psoriasisartrit, inflammation i leder och senfästen. Jag hoppas såklart att det inte är det jag har fått, men symptomen stämmer alltför väl in på mig. På måndag ska jag till läkaren. Håll tummarna! Jag vill ju kunna leva ett aktivt liv!  Och jag har så många mål! Göteborgsvarvet, halvklassikern... Träning är ett livsexlixir för mig.

Annars har livet sin gilla gång. Barnen har kommit igång med skola och dagis. Just det, alla går i skolan nu!
Utom Edith förstås. Henne får jag njuta av alldeles själv hela dagarna. Det är en fördel med att få en eftersläntrare. Edith är verkligen världens goaste och gladaste lilla unge. Och så älskad av hela sin familj.
Hennes syskon kan inte få nog av henne. Och hon blir så glad när de andra barnen kommer hem från skolan varje dag. Hon sitter själv nu, även om hon tippar ganska lätt fortfarande. Hon har kommit ikapp på alla kurvorna, och är nu normalstor för sin ålder.

Egon har börjat i förskoleklass och trivs jättebra. Härom veckan när jag hämtade honom sa han: "Mamma, det har varit en utmärkt dag." Egon går i en klass med 8 barn. Riktigt bra, tycker jag. På fritiden tränar han fotboll.

Lovisa har börjat i 2:an och hennes klass har nu blivit en 2-3:a. Något som Lovisa är glad för, eftersom hennes allra bästa vän, Emmie, går i 3:an. Hon har också börjat spela piano den här terminen, och övar flitigt.
Annars fortsätter hon träna kampsport.

Alvin och Ivar har börjat 5:an. De trivs bra och har många vänner. Alvin är inne på andra året med trumpet och Ivar på tredje året med saxofon. Alvin tränar orientering för andra året och stortrivs med det.
Ivar har precis börjat spela tennis, och han räknar dagarna till varje träning.

Systrar

Lovisa är så lycklig över att äntligen ha fått en alldeles egen lillasyster (nåja, hon måste ju dela henne med tre förälskade bröder) och vill göra allt tillsammans med henne!

Det är mysigt att läsa saga!

Det känns tryggt att veta att Lillasyster har en så fin förebild i sin storasyster.

För när allt kommer omkring så är det ingen lätt värld för en liten flicka att växa upp i. 

Och jag vet att av egen erfarenhet att det är nåt alldeles särskilt med systrar. 

Orientering

Har tillbringat förmiddagen själv med alla barnen på Visborgs slätt där Alvin, Ivar och Lovisa deltog i det årliga, ö-överskridande skolmästerskapet i orientering, det tredje och sista skolmästerskapet där även fotboll och innebandy ingår.

Massor av folk, tryckande värme, och otålig väntan. Men framförallt kämparanda, applåder, triumferande leenden, glass, och en stolt mamma! 

Lovisa spurtar i mål med sitt lag!

Och här kommer Alvin och Ivar!

Ett ögonblick av ro ibland

En liten pojke med massor av energi, många kloka funderingar och ett hett temperament vilar en liten stund med sin lilla syster som för en gångs skull inte har ont i magen och kan sova tryggt i storebrors famn.

Edith Annie Teresia

Lovisa blev så lycklig att hon grät när vi berättade att hon skulle få ett småsyskon.
Det blev många månaders otålig väntan för familjen, men också oro och ängslan.

Vad var det då som hände?
Jag är rh-negativ och Jens är rh-positiv, och det här kan ju ställa till det lite när man får barn tillsammans eftersom mamman kan bilda antikroppar när hennes blod kommer i kontakt med ett barns som har en annan rh-status. Men eftersom man får en spruta efter förlossningen så brukar det inte vara nån fara. Det blir bara farligt om man råkar vara en av de två procenten som sprutan inte funkar på... Och så måste det ha varit efter Egon, som är den enda av de andra barnen som är rh-positiv. Jag hade alltså antikroppar mot rh-positivt blod redan när jag blev gravid med lilla Edith.

Vad det innebär för barnet är att mammans vita blodkroppar slår sönder barnets röda så att barnet kan få blodbrist. Då måste barnets hjärta pumpa snabbare för att syresätta blodet. Det kan leda till att hjärtat överansträngs och i värsta fall kan fostret dö i magen.

Under hela graviditeten fick jag ta blodprover för att kontrollera att mängden antikroppar i mitt blod inte steg. Dessutom fick jag åka på flödesultraljud i Huddinge tre gånger för att kontrollera att Ediths blod inte pumpade för fort vilket då skulle tyda på blodbrist. Om det händer måste man antingen ge bebisen blod genom en transfusion i livmodern eller förlösa den så att den kan behandlas.

I vecka 34 hade värdena skjutit i höjden och ultraljudet visade att Edith började få blodbrist.
Eftersom jag var så pass långt gången beslöt man att det var säkrast för barnet att födas och jag blev igångsatt följande morgon, den 29 januari.

Förlossningen gick bra ända till de sista minuterna då hjärtljuden plötsligt sjönk kraftigt.
Läkaren rusade in och slet fram sugklockan, och efter nästa värk var hon född.
Det visade sig att moderkakan hade släppt och jag blödde väldigt mycket.
Några minuter till och bebisen hade inte klarat sig.

Jens fick springa iväg med barnläkaren och Edith, och efter en stund kom de tillbaka och läkaren talade om att hon hade klarat sig bra, men var rätt tagen.

På neonatalen visade prover att mängden antikroppar från mig i Ediths blod var hög vilket ledde till en ordentlig gulsot. Läkaren förberedde oss på att hon troligtvis skulle behöva byta blod. Men efter några timmars solande började gulvärdet sjunka och man avvaktade med blodbytet. Det blev flera dagar under sollampa och en mängd blodprover för lilla Edith i Huddinge. Man upptäckte också ett blåsljud på hennes hjärta.

Efter en vecka kom vi hem till barnavdelningen på Visby lasarett där hon fick fortsätta sola och bli stucken. Hennes blodvärde var också riktigt lågt och vi trodde hela tiden att hon skulle behöva en blodtransfusion, men det slapp hon. Ultraljud på hjärtat visade på ett litet hål mellan kamrarna som läkaren trodde skulle växa igen.

Först efter en månad var blodvärdena så stabila att vi kunde bli formellt utskrivna och nu åker vi till lasarettet på provtagning varannan vecka. Och hjärtat ser jättebra ut.


Så här i efterhand förundras jag över hur bra allt har gått ändå. Lilla Edith har haft oddsen emot sig ända från början.
Men hon är här! Och hon är underbar!

Hallongrottor

Lovisa bakade alldeles själv!

Jag är tillbaks!

Efter lång tids funderande fram och tillbaka har jag bestämt mig för att ge min gamla blogg nytt liv. Jag bytte ju till Wordpress när jag började skriva på svenska, men det har inte passat mig lika bra. Och inte många inlägg har det blivit heller. Och jag tyckte det var så trist att inte ha alla minnen på en och samma plats. Så jag tänkte att jag ska kopiera över inläggen från nya bloggen till den här istället. Språkbytet får ses som en kul liten detalj bara... Jag kan inte lova att jag kommer att skriva superofta, eller helt regelbundet. Och jag har äntligen lyckats övertyga mig själv om att det är okej. Livet är fortfarande rätt intensivt. Och bara för att jag inte skriver om allt som jag skulle vilja skriva om betyder det inte att det inte har hänt. Eller att jag inte har upplevt det helt och fullt. Hur som helst är det härligt att vara tillbaka, och att återigen ha en plats att skriva av mig lite. Hoppas på sällskap här inne!

Livet börjar ta form

Återigen börjar jag ha koll på vilka dagar barnen har gymnastik, när läxor ska lämnas in, när utflykter ska gås ut på... Och då faller det där lugnet som jag har väntat på.

Barnen har börjat med sina aktiviteter. Alvin, Ivar och Lovisa har fortsatt med en form av jiujutsu som kallas för Shintai Kempo, och de tränar bara en gång i veckan. Ivar har fortsatt med saxofonen och har en lärare som kommer till hans skola och undervisar på fritidstid. Alvin har fortsatt med teatern och övar en kväll i veckan inne i stan. Alvin och Ivar har också barnkör en dag i veckan, också den på fritidstid, som håller till i Dalhem kyrka, där Lovisa också går på miniorer på fritidstid en eftermiddag i veckan.

Hur lugnt är det, undrar ni. På något sätt är allt mer avslappnat och prestigelöst här. Man behöver inte bevisa nåt för någon. Barnen får ta plats, och det är inte alls särskilt ovanligt med stora familjer. Förra söndagen, innan våra egna möten, var Alvin, Ivar och Lovisa med och sjöng på en familjegudstjänst här i Ekeby kyrka. Det var en decimerad skara sångare från barnkören och miniorerna som var där, men stämningen var glad och avslappnad. Prästen spelade både medeltida horn och trumpet. Efteråt serverades varmkorv ur militärtermosar längst bak i kyrkan.

Lägg märke till skorna!

Det känns underbart att vara här. Även om vi saknar vänner och familj så känner vi att vi har hamnat helt rätt. Det är det här livet jag vill leva just nu!

Om drömmar

"Jag tycker om drömmar. En del är läskiga, en del är roliga, en del är knepiga, en del är kluriga."
 EGON 4,5

Koppången

Här är stillhet och tystnad

nu när marken färgats vit

Från den trygga, gamla kyrkan

klingar sången ända hit

Jag har stannat vid vägen

för att vila mig ett tag

Och blev fångad i det gränsland

som förenar natt och dag

Och ett sken ifrån ljusen

bakom fönstrets välvda ram

Har förenat de själar

som finns med oss här i tiden

Och jag vet att de som har lämnat oss

har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor

så länge vi är här

Och där bland gnistrande stjärnor

som förbleknar en och en

Kommer livet väldigt nära

som en skymt av sanningen

Vi är fångar i tiden

som ett avtryck av en hand

På ett frostigt gammalt fönster

som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig

och sen vet jag inget mer

Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan

Jag är här och mitt på en frusen väg

finns det värme ändå

Fastän snön börjar falla

och himmelen blir grå

Och ett sken ifrån ljusen

bakom fönstrets välvda ram

Har förenat de själar

som finns med oss här i tiden

Och jag vet att de som har lämnat oss

har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor

så länge vi är här