Det är höst - en uppdatering

Sommaren kom och gick och nu har lugnet lagt sig över ön igen.
Över ön, alltså, inte över familjen Rydgren.
När man är mamma till fem barn och har en man som är borta och jobbar varannan vecka så blir det aldrig särskilt lugnt. Sanningen att säga är rätt trött. Och faktiskt rätt less på det här varannan-vecka-livet.

Och så är jag trött på min skruttiga kropp. Äntligen hade jag kommit igång med träningen på riktigt,
och var ute och sprang flera gånger i veckan. Och så sa kroppen bara ifrån. Ont överallt. Ryggen, höfterna, knäna. Första tanken var att jag hade gått ut för hårt. Det vore inte helt ovanligt för att vara jag.
Men nu börjar jag undra om det inte är nåt annat. Jag har ju psoriasis, och ca 40 % av alla psoriatiker får psoriasisartrit, inflammation i leder och senfästen. Jag hoppas såklart att det inte är det jag har fått, men symptomen stämmer alltför väl in på mig. På måndag ska jag till läkaren. Håll tummarna! Jag vill ju kunna leva ett aktivt liv!  Och jag har så många mål! Göteborgsvarvet, halvklassikern... Träning är ett livsexlixir för mig.

Annars har livet sin gilla gång. Barnen har kommit igång med skola och dagis. Just det, alla går i skolan nu!
Utom Edith förstås. Henne får jag njuta av alldeles själv hela dagarna. Det är en fördel med att få en eftersläntrare. Edith är verkligen världens goaste och gladaste lilla unge. Och så älskad av hela sin familj.
Hennes syskon kan inte få nog av henne. Och hon blir så glad när de andra barnen kommer hem från skolan varje dag. Hon sitter själv nu, även om hon tippar ganska lätt fortfarande. Hon har kommit ikapp på alla kurvorna, och är nu normalstor för sin ålder.

Egon har börjat i förskoleklass och trivs jättebra. Härom veckan när jag hämtade honom sa han: "Mamma, det har varit en utmärkt dag." Egon går i en klass med 8 barn. Riktigt bra, tycker jag. På fritiden tränar han fotboll.

Lovisa har börjat i 2:an och hennes klass har nu blivit en 2-3:a. Något som Lovisa är glad för, eftersom hennes allra bästa vän, Emmie, går i 3:an. Hon har också börjat spela piano den här terminen, och övar flitigt.
Annars fortsätter hon träna kampsport.

Alvin och Ivar har börjat 5:an. De trivs bra och har många vänner. Alvin är inne på andra året med trumpet och Ivar på tredje året med saxofon. Alvin tränar orientering för andra året och stortrivs med det.
Ivar har precis börjat spela tennis, och han räknar dagarna till varje träning.

Systrar

Lovisa är så lycklig över att äntligen ha fått en alldeles egen lillasyster (nåja, hon måste ju dela henne med tre förälskade bröder) och vill göra allt tillsammans med henne!

Det är mysigt att läsa saga!

Det känns tryggt att veta att Lillasyster har en så fin förebild i sin storasyster.

För när allt kommer omkring så är det ingen lätt värld för en liten flicka att växa upp i. 

Och jag vet att av egen erfarenhet att det är nåt alldeles särskilt med systrar. 

Orientering

Har tillbringat förmiddagen själv med alla barnen på Visborgs slätt där Alvin, Ivar och Lovisa deltog i det årliga, ö-överskridande skolmästerskapet i orientering, det tredje och sista skolmästerskapet där även fotboll och innebandy ingår.

Massor av folk, tryckande värme, och otålig väntan. Men framförallt kämparanda, applåder, triumferande leenden, glass, och en stolt mamma! 

Lovisa spurtar i mål med sitt lag!

Och här kommer Alvin och Ivar!

Ett ögonblick av ro ibland

En liten pojke med massor av energi, många kloka funderingar och ett hett temperament vilar en liten stund med sin lilla syster som för en gångs skull inte har ont i magen och kan sova tryggt i storebrors famn.

Edith Annie Teresia

Lovisa blev så lycklig att hon grät när vi berättade att hon skulle få ett småsyskon.
Det blev många månaders otålig väntan för familjen, men också oro och ängslan.

Vad var det då som hände?
Jag är rh-negativ och Jens är rh-positiv, och det här kan ju ställa till det lite när man får barn tillsammans eftersom mamman kan bilda antikroppar när hennes blod kommer i kontakt med ett barns som har en annan rh-status. Men eftersom man får en spruta efter förlossningen så brukar det inte vara nån fara. Det blir bara farligt om man råkar vara en av de två procenten som sprutan inte funkar på... Och så måste det ha varit efter Egon, som är den enda av de andra barnen som är rh-positiv. Jag hade alltså antikroppar mot rh-positivt blod redan när jag blev gravid med lilla Edith.

Vad det innebär för barnet är att mammans vita blodkroppar slår sönder barnets röda så att barnet kan få blodbrist. Då måste barnets hjärta pumpa snabbare för att syresätta blodet. Det kan leda till att hjärtat överansträngs och i värsta fall kan fostret dö i magen.

Under hela graviditeten fick jag ta blodprover för att kontrollera att mängden antikroppar i mitt blod inte steg. Dessutom fick jag åka på flödesultraljud i Huddinge tre gånger för att kontrollera att Ediths blod inte pumpade för fort vilket då skulle tyda på blodbrist. Om det händer måste man antingen ge bebisen blod genom en transfusion i livmodern eller förlösa den så att den kan behandlas.

I vecka 34 hade värdena skjutit i höjden och ultraljudet visade att Edith började få blodbrist.
Eftersom jag var så pass långt gången beslöt man att det var säkrast för barnet att födas och jag blev igångsatt följande morgon, den 29 januari.

Förlossningen gick bra ända till de sista minuterna då hjärtljuden plötsligt sjönk kraftigt.
Läkaren rusade in och slet fram sugklockan, och efter nästa värk var hon född.
Det visade sig att moderkakan hade släppt och jag blödde väldigt mycket.
Några minuter till och bebisen hade inte klarat sig.

Jens fick springa iväg med barnläkaren och Edith, och efter en stund kom de tillbaka och läkaren talade om att hon hade klarat sig bra, men var rätt tagen.

På neonatalen visade prover att mängden antikroppar från mig i Ediths blod var hög vilket ledde till en ordentlig gulsot. Läkaren förberedde oss på att hon troligtvis skulle behöva byta blod. Men efter några timmars solande började gulvärdet sjunka och man avvaktade med blodbytet. Det blev flera dagar under sollampa och en mängd blodprover för lilla Edith i Huddinge. Man upptäckte också ett blåsljud på hennes hjärta.

Efter en vecka kom vi hem till barnavdelningen på Visby lasarett där hon fick fortsätta sola och bli stucken. Hennes blodvärde var också riktigt lågt och vi trodde hela tiden att hon skulle behöva en blodtransfusion, men det slapp hon. Ultraljud på hjärtat visade på ett litet hål mellan kamrarna som läkaren trodde skulle växa igen.

Först efter en månad var blodvärdena så stabila att vi kunde bli formellt utskrivna och nu åker vi till lasarettet på provtagning varannan vecka. Och hjärtat ser jättebra ut.


Så här i efterhand förundras jag över hur bra allt har gått ändå. Lilla Edith har haft oddsen emot sig ända från början.
Men hon är här! Och hon är underbar!

Hallongrottor

Lovisa bakade alldeles själv!

Jag är tillbaks!

Efter lång tids funderande fram och tillbaka har jag bestämt mig för att ge min gamla blogg nytt liv. Jag bytte ju till Wordpress när jag började skriva på svenska, men det har inte passat mig lika bra. Och inte många inlägg har det blivit heller. Och jag tyckte det var så trist att inte ha alla minnen på en och samma plats. Så jag tänkte att jag ska kopiera över inläggen från nya bloggen till den här istället. Språkbytet får ses som en kul liten detalj bara... Jag kan inte lova att jag kommer att skriva superofta, eller helt regelbundet. Och jag har äntligen lyckats övertyga mig själv om att det är okej. Livet är fortfarande rätt intensivt. Och bara för att jag inte skriver om allt som jag skulle vilja skriva om betyder det inte att det inte har hänt. Eller att jag inte har upplevt det helt och fullt. Hur som helst är det härligt att vara tillbaka, och att återigen ha en plats att skriva av mig lite. Hoppas på sällskap här inne!

Livet börjar ta form

Återigen börjar jag ha koll på vilka dagar barnen har gymnastik, när läxor ska lämnas in, när utflykter ska gås ut på... Och då faller det där lugnet som jag har väntat på.

Barnen har börjat med sina aktiviteter. Alvin, Ivar och Lovisa har fortsatt med en form av jiujutsu som kallas för Shintai Kempo, och de tränar bara en gång i veckan. Ivar har fortsatt med saxofonen och har en lärare som kommer till hans skola och undervisar på fritidstid. Alvin har fortsatt med teatern och övar en kväll i veckan inne i stan. Alvin och Ivar har också barnkör en dag i veckan, också den på fritidstid, som håller till i Dalhem kyrka, där Lovisa också går på miniorer på fritidstid en eftermiddag i veckan.

Hur lugnt är det, undrar ni. På något sätt är allt mer avslappnat och prestigelöst här. Man behöver inte bevisa nåt för någon. Barnen får ta plats, och det är inte alls särskilt ovanligt med stora familjer. Förra söndagen, innan våra egna möten, var Alvin, Ivar och Lovisa med och sjöng på en familjegudstjänst här i Ekeby kyrka. Det var en decimerad skara sångare från barnkören och miniorerna som var där, men stämningen var glad och avslappnad. Prästen spelade både medeltida horn och trumpet. Efteråt serverades varmkorv ur militärtermosar längst bak i kyrkan.

Lägg märke till skorna!

Det känns underbart att vara här. Även om vi saknar vänner och familj så känner vi att vi har hamnat helt rätt. Det är det här livet jag vill leva just nu!

Om drömmar

"Jag tycker om drömmar. En del är läskiga, en del är roliga, en del är knepiga, en del är kluriga."
 EGON 4,5

Koppången

Här är stillhet och tystnad

nu när marken färgats vit

Från den trygga, gamla kyrkan

klingar sången ända hit

Jag har stannat vid vägen

för att vila mig ett tag

Och blev fångad i det gränsland

som förenar natt och dag

Och ett sken ifrån ljusen

bakom fönstrets välvda ram

Har förenat de själar

som finns med oss här i tiden

Och jag vet att de som har lämnat oss

har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor

så länge vi är här

Och där bland gnistrande stjärnor

som förbleknar en och en

Kommer livet väldigt nära

som en skymt av sanningen

Vi är fångar i tiden

som ett avtryck av en hand

På ett frostigt gammalt fönster

som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig

och sen vet jag inget mer

Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan

Jag är här och mitt på en frusen väg

finns det värme ändå

Fastän snön börjar falla

och himmelen blir grå

Och ett sken ifrån ljusen

bakom fönstrets välvda ram

Har förenat de själar

som finns med oss här i tiden

Och jag vet att de som har lämnat oss

har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor

så länge vi är här

Gotland har tagit oss med storm.

Bokstavligt talat.

Sen vi kom hit har det stormat mest hela tiden. Både Dagmar och Emil kände vi av, och det skulle inte förvåna mig om vi har haft besök av nån Krus och Babben också...

Några vackra dagar har dock lyckats klämma sig in mellan ovädren, och dem har vi förstås försökt ta vara på. En dag åkte vi till Dalhem, en mil söderut, till en liten "vandringsled" som några dalumnar (Dalhemsbor) har anlagt. (Visste ni förresten att Babben kommer från Dalhem?)

Vandringsleden är en ca 3 km lång väldigt mysig promenadstig längs ån, precis lagom lång för att promenera med barnen. Franke hade nog tagit den tre varv om han fått bestämma. Han sprang fram och tillbaka längs stigen som en pil.

Jag får en känsla av att stigen är trevligast att gå är det inte är sommar, för överallt fanns ENORMA myrstackar. Men det återstår att se. När vi var där var den iallafall hur trevlig som helst.

Vill man ha lite extra landet-känsla passar man på att promenera här till våren, när bonden gödslar åkern som går längs med stigen. Men det är ju förstås en

smak

luktsak.

Flytt!

Vi har flyttat! Efter två veckor på Gotland börjar det nog sjunka in. Allt har gått bra och vi trivs redan. Vi bor verkligen på landet landet. Längs en liten grusväg med fem hus och åkrar och ängar runtomkring. Huset är precis perfekt för oss och blir mer hemtrevligt för varje dag. Flytten blev dock mer känslosam än jag väntat mig. Jag har flyttat förr, men aldrig med så stora barn. Jag hade aldrig kunnat förbereda mig på den känslostorm som jag greps av de sista dagarna på fastlandet. Det kändes så svårt att ta avsked av barnens fröknar och vänner. Dagisfröknarna som vi älskar så! Alla fyra barnen har gått på samma avdelning, och det är den enda avdelningen vi nånsin haft våra barn på. Så fem och ett halvt år med samma fröknar. Lovisa hann bara gå ett halvår i sin förskoleklass, så hon hann inte fästa sig så mycket vid sina fröknar, utan hade nog svårare att säga hejdå till dagisfröknarna. Alvins och Ivars fröken har också varit fantastisk. De tycker så mycket om henne och i klassen har de fått många fina vänner. När de slutade fick de ett häfte från resten av barnen där de hade skrivit och ritat hälsningar till pojkarna. En av deras bästa vänner, som de haft sedan dagis skrev en dikt till dem. And tonight I fall asleep with you in my heart. Jag är så tacksam för att mina barn har så fina vänner, och det var smärtsamt att se dem ta avsked av dem. Men vi har alla känt att det här är rätt för oss, och vi vet att vi är där vi ska vara just nu. Dessutom verkar det som att barnen kommer att fortsätta hålla kontakten med flera av sina gamla vänner och att de kommer att få många nya vänner här. Första måndagen åkte vi till Dalhem skola där alla barnen kommer att gå. När vi gick in genom dörren möttes vi av barnens fröknar som ville hälsa oss välkomna. Sen fick Alvin och Ivar följa med sin fröken till sitt nya klassrum där barnen i 3-4:an förväntansfullt satt och väntade. I 3:an går åtta barn inklusive Alvin och Ivar och de går tillsammans med den fjorton man starka 4:an. De hade en trevlig stund på samlingen och fick också vara med och leka på rasten. Lovisa tillbringade en stund tillsammans med förskoleklassen, i rummet intill pojkarna. Hennes klass består av tio barn om man räknar med Lovisa. Det är verkligen en stor skillnad mot hennes gamla klass med 24 barn. Hon trivdes från första stund! Egon och jag gick en trappa ner till Egons blivande dagisavdelning. Dagiset han ska gå på heter "Draken" och avdelningen heter "Jorden". Den består av 21 barn, så gruppen är ungefär lika stor som den på hans gamla avdelning, men här går bara fyra- och femåringar, vilket är en stor skillnad. Dessutom arbetar barnen åldersindelat då och då, och då är Egons grupp bara sju. Han blir en av tre pojkar i den lilla gruppen. De andra två heter Olof och Krus. När vi var där och hälsade på informerades vi om att "Krius är sjiuk". Alla Egons tre fröknar talar klingande gotländska. Även Egon verkade trivas bra. Nåt som är helt fantastiskt är att det i huset intill bor en 6-årig flicka och en 4-årig pojke som Lovisa och Egon redan blivit goda vänner med! Nåt annat som är lite festligt är att vi redan börjar förstå hur litet Gotland egentligen är. För en tid sen ringde jag till mäklarbyrån som vi köpte det här huset genom. Vår mäklare var inte på plats, så jag fick tala med en kollega. Han frågade vad vi tyckte om huset, och jag sa att vi tyckte mycket om det, varpå han säger att han själv flyttade ifrån huset för tio år sen. Det var han som renoverade det och planterade i stort sett hela trädgården. Vilket sammanträffande va? Men vänta, jag är inte klar än! Idag ringde jag ledaren för en kampsportsklubb här på Gotland. Alvin och Ivar gick på Jujutsu innan vi flyttade, så jag ville fråga om de kanske kunde börja i den här klubben. Tränaren var jättetrevlig och frågade lite om var vi bor. När jag sa att vi bor i Ekeby berättade han att han flyttade från Ekeby för fem år sen. Gissa vilket hus han bodde i?! Jag trodde inte det var sant! Det visade sig att vårt stora garage hade använts som klubbens första dojo! Julen firade vi tillsammans med de två unga missionärerna för vår kyrka som arbetar här. Barnen tyckte det var festligt att ha dem här, och det var kul att få dela med oss av vår svenska jul. Nåväl, sammanfattningsvis kan jag väl säga att tiden precis innan och precis efter flytten har varit lite av en känslomässig berg-och-dalbana. Men glädjen har helt klart övervägt. Gotland är underbart. Människorna här är otroligt gästvänliga och har fått oss att känna oss varmt välkomna. Bilder kommer snart.

Gaelic Blessing

Deep peace of the running wave to you
Deep peace of the flowing air to you
Deep peace of the quiet earth to you
Deep peace of the shining stars to you
Deep peace of the gentle night to you
Moon and stars pour their healing light on you
Deep peace of Christ the light of the world to you
Deep peace of Christ

Just a thought...

I watched "Robots" with the kids the other day. It wasn't the first time, but this time something stood out to me. This simple robot, made out of scraps and hand-me-down parts follows his dream to become a inventor. He leaves home and seeks out the place where it all can come true. As he stands at the gate to the great building he wants to enter, he looks up and sees something that's written above it: "You can shine no matter what you're made of".

I've always felt that I want to be so much better than I am. I look up to so many people and wish I were a little more like them. But I'm starting to realize (and it's about time) that I am okay the way I am. Heavenly Father didn't intend me to be anyone else. He gave me my strengths and my weaknesses just the same way He gave everyone else theirs. I just need to make the most out of what was handed to me.

A scripture came to my mind as I was pondering these things. In Matthew 5:16 it says: "Let your light so shine before men, that they may see your good works, and glorify your Father which is in Heaven." That's all it's really about. Doing good, loving and serving others.

That way we can all shine no matter what we're made of.

10 years since our first dance!

On New Year's eve ten years ago, Jens and I danced our first dance together. We didn't know each other and after the dance we didn't talk any more that night.

But a week later we were dancing again, this time at a youth conference. We talked and talked all night, and it felt as though we had always known each other.

After the dance, Jens spent the rest of the evening talking to another girl (he wanted to play hard to get) and I was devastated...

The next day at testimony meeting we looked at each other - and that was it!

A few days later we went on our first date and watched Billy Elliot at the movies. After that we were an item.

Ten years have passed. Ten years, one wedding, four kids, three homes, and thousands of hours of talking, dreaming, laughing, crying and praying together.

I feel so blessed to have Jens in my life. He's my best friend, my no. 1 supporter and the one who pulls me down from the clouds when I need to get my feet back on the ground. He's a loving father, a responsible provider, and a faithful son of our Heavenly Father.

Thank you for giving me the best 10 years of my life, and here's to 10 more just as good!

Big day for my big boys

Alvin and Ivar turned 8 on November 29th, and on December 4th they were baptized into the Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints. The boys had been looking forward to it for months and when the day finally came they were so excited! And I was too!

Since I'm the first in my family to be baptized into the Church, I was so happy that my sons made that same decision. On Jens' side of the family, our children are the fifth generation of Church members. And now there is a second generation on my side as well. That is pretty special!

What made it all even better was my family being able to come. My mom and Folke, my dad and my sister Merit and her family all came to witness the big event. None of them were able to be there when I was baptized almost 13 years ago, so having them there meant a lot to me.

The program was beautiful and the Spirit was so strong. When it was time for the actual baptisms, Alvin stepped into the water first, since he is 13 minutes older than his brother. Ivar stood by the funt and watched as his brother was baptized by his father. Then it was Ivar's turn and Alvin sat on the edge of the funt while he was baptized. Egon thought the ceremony was so funny, he laughed the whole time...

The boys were then confirmed by their father and welcomed into the church by the Bishop, who is also their father's cousin!

It was a day our family will always remember.

Pretty fall pics

We've had snow for a good month by now, but I thought I'd share some fall pictures of Lovisa and Egon that turned out really well.

Flash-back! First day of playschool!

One sunny August morning it was time for Egon to start preschool, the same school where Lovisa was now starting on her last year.

He was so excited he practically ran the whole way!


Finally he was a "BIG BOY"!

He started playing as soon as he got in the door.

Look at him going wild with the meatballs!

First lunch at preschool!


Egon has loved playschool from day one. He loves his teachers and you can tell that they love him and all the other children. I'm so happy that my kids have teachers who really love what they do. Egon has made many new friends and has learned so many new things.

I'm back!

Sometimes there just aren't enough hours in a day. It's been a real challenge for me to keep my head above water the last year and a half. Being a wife, mother, homemaker, translator and full time student all at the same time has been exciting and fulfilling, but also draining and overwhelming. A lot of the time I've felt as though my life was made up of nothing but demands and I've felt guilty about so many things. (A mom-thing, I know...) But I know that Heavenly Father knows our situation and knows why I have had to go to school at such a busy and important time. I know that I've truly been blessed this whole time. I've done the best I've known how under the circumstances, and I know that my Heavenly Father has filled in the blanks.

One thing I decided not to feel guilty about was not writing on my blog. For a few months now, I've been dreading having to try and catch up on everything and start writing where I left off so that there wouldn't be this big gap in the blog. But then I thought about it and realized there are bigger things to worry about!

I'm just going to start where we're at right now, and maybe, if I suddenly feel a surge of energy and inspiration, I might just throw in a few flash-backs here and there.

For now: Here's a christmas song for you! (Don't forget to turn off the music player to the left.)

Wow!

I can't believe a whole summer has just gone by, and I haven't managed to make one single post here! I'm still alive, so everyone exhale! I guess things haven't really calmed down since the kiddos got out of school... I will post lots and lots of summer pictures real soon.

Right now I'm sitting here thinking about the fact that Egon starts playschool tomorrow. That means I will be all alone for a few hours every day. I will be able to focus on my last semester of school and on work, so that when I do get to see the kids I won't have to feel distracted. Sounds great, doesn't it? But what will I do without my little man at home with me? He's so much fun to be around and it's so great to hear his wise comments and laugh at his wonderful sense of humor! I will miss him so much! I've been so busy all summer that I didn't see it coming, and now I'm sitting here all teary eyed, wondering were time went... My little Egon has turned 3. My baby is officially no baby anymore.