Ett ögonblick av ro ibland

En liten pojke med massor av energi, många kloka funderingar och ett hett temperament vilar en liten stund med sin lilla syster som för en gångs skull inte har ont i magen och kan sova tryggt i storebrors famn.

Edith Annie Teresia

Lovisa blev så lycklig att hon grät när vi berättade att hon skulle få ett småsyskon.
Det blev många månaders otålig väntan för familjen, men också oro och ängslan.

Vad var det då som hände?
Jag är rh-negativ och Jens är rh-positiv, och det här kan ju ställa till det lite när man får barn tillsammans eftersom mamman kan bilda antikroppar när hennes blod kommer i kontakt med ett barns som har en annan rh-status. Men eftersom man får en spruta efter förlossningen så brukar det inte vara nån fara. Det blir bara farligt om man råkar vara en av de två procenten som sprutan inte funkar på... Och så måste det ha varit efter Egon, som är den enda av de andra barnen som är rh-positiv. Jag hade alltså antikroppar mot rh-positivt blod redan när jag blev gravid med lilla Edith.

Vad det innebär för barnet är att mammans vita blodkroppar slår sönder barnets röda så att barnet kan få blodbrist. Då måste barnets hjärta pumpa snabbare för att syresätta blodet. Det kan leda till att hjärtat överansträngs och i värsta fall kan fostret dö i magen.

Under hela graviditeten fick jag ta blodprover för att kontrollera att mängden antikroppar i mitt blod inte steg. Dessutom fick jag åka på flödesultraljud i Huddinge tre gånger för att kontrollera att Ediths blod inte pumpade för fort vilket då skulle tyda på blodbrist. Om det händer måste man antingen ge bebisen blod genom en transfusion i livmodern eller förlösa den så att den kan behandlas.

I vecka 34 hade värdena skjutit i höjden och ultraljudet visade att Edith började få blodbrist.
Eftersom jag var så pass långt gången beslöt man att det var säkrast för barnet att födas och jag blev igångsatt följande morgon, den 29 januari.

Förlossningen gick bra ända till de sista minuterna då hjärtljuden plötsligt sjönk kraftigt.
Läkaren rusade in och slet fram sugklockan, och efter nästa värk var hon född.
Det visade sig att moderkakan hade släppt och jag blödde väldigt mycket.
Några minuter till och bebisen hade inte klarat sig.

Jens fick springa iväg med barnläkaren och Edith, och efter en stund kom de tillbaka och läkaren talade om att hon hade klarat sig bra, men var rätt tagen.

På neonatalen visade prover att mängden antikroppar från mig i Ediths blod var hög vilket ledde till en ordentlig gulsot. Läkaren förberedde oss på att hon troligtvis skulle behöva byta blod. Men efter några timmars solande började gulvärdet sjunka och man avvaktade med blodbytet. Det blev flera dagar under sollampa och en mängd blodprover för lilla Edith i Huddinge. Man upptäckte också ett blåsljud på hennes hjärta.

Efter en vecka kom vi hem till barnavdelningen på Visby lasarett där hon fick fortsätta sola och bli stucken. Hennes blodvärde var också riktigt lågt och vi trodde hela tiden att hon skulle behöva en blodtransfusion, men det slapp hon. Ultraljud på hjärtat visade på ett litet hål mellan kamrarna som läkaren trodde skulle växa igen.

Först efter en månad var blodvärdena så stabila att vi kunde bli formellt utskrivna och nu åker vi till lasarettet på provtagning varannan vecka. Och hjärtat ser jättebra ut.


Så här i efterhand förundras jag över hur bra allt har gått ändå. Lilla Edith har haft oddsen emot sig ända från början.
Men hon är här! Och hon är underbar!

Hallongrottor

Lovisa bakade alldeles själv!

Jag är tillbaks!

Efter lång tids funderande fram och tillbaka har jag bestämt mig för att ge min gamla blogg nytt liv. Jag bytte ju till Wordpress när jag började skriva på svenska, men det har inte passat mig lika bra. Och inte många inlägg har det blivit heller. Och jag tyckte det var så trist att inte ha alla minnen på en och samma plats. Så jag tänkte att jag ska kopiera över inläggen från nya bloggen till den här istället. Språkbytet får ses som en kul liten detalj bara... Jag kan inte lova att jag kommer att skriva superofta, eller helt regelbundet. Och jag har äntligen lyckats övertyga mig själv om att det är okej. Livet är fortfarande rätt intensivt. Och bara för att jag inte skriver om allt som jag skulle vilja skriva om betyder det inte att det inte har hänt. Eller att jag inte har upplevt det helt och fullt. Hur som helst är det härligt att vara tillbaka, och att återigen ha en plats att skriva av mig lite. Hoppas på sällskap här inne!

Livet börjar ta form

Återigen börjar jag ha koll på vilka dagar barnen har gymnastik, när läxor ska lämnas in, när utflykter ska gås ut på... Och då faller det där lugnet som jag har väntat på.

Barnen har börjat med sina aktiviteter. Alvin, Ivar och Lovisa har fortsatt med en form av jiujutsu som kallas för Shintai Kempo, och de tränar bara en gång i veckan. Ivar har fortsatt med saxofonen och har en lärare som kommer till hans skola och undervisar på fritidstid. Alvin har fortsatt med teatern och övar en kväll i veckan inne i stan. Alvin och Ivar har också barnkör en dag i veckan, också den på fritidstid, som håller till i Dalhem kyrka, där Lovisa också går på miniorer på fritidstid en eftermiddag i veckan.

Hur lugnt är det, undrar ni. På något sätt är allt mer avslappnat och prestigelöst här. Man behöver inte bevisa nåt för någon. Barnen får ta plats, och det är inte alls särskilt ovanligt med stora familjer. Förra söndagen, innan våra egna möten, var Alvin, Ivar och Lovisa med och sjöng på en familjegudstjänst här i Ekeby kyrka. Det var en decimerad skara sångare från barnkören och miniorerna som var där, men stämningen var glad och avslappnad. Prästen spelade både medeltida horn och trumpet. Efteråt serverades varmkorv ur militärtermosar längst bak i kyrkan.

Lägg märke till skorna!

Det känns underbart att vara här. Även om vi saknar vänner och familj så känner vi att vi har hamnat helt rätt. Det är det här livet jag vill leva just nu!

Om drömmar

"Jag tycker om drömmar. En del är läskiga, en del är roliga, en del är knepiga, en del är kluriga."
 EGON 4,5

Koppången

Här är stillhet och tystnad

nu när marken färgats vit

Från den trygga, gamla kyrkan

klingar sången ända hit

Jag har stannat vid vägen

för att vila mig ett tag

Och blev fångad i det gränsland

som förenar natt och dag

Och ett sken ifrån ljusen

bakom fönstrets välvda ram

Har förenat de själar

som finns med oss här i tiden

Och jag vet att de som har lämnat oss

har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor

så länge vi är här

Och där bland gnistrande stjärnor

som förbleknar en och en

Kommer livet väldigt nära

som en skymt av sanningen

Vi är fångar i tiden

som ett avtryck av en hand

På ett frostigt gammalt fönster

som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig

och sen vet jag inget mer

Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan

Jag är här och mitt på en frusen väg

finns det värme ändå

Fastän snön börjar falla

och himmelen blir grå

Och ett sken ifrån ljusen

bakom fönstrets välvda ram

Har förenat de själar

som finns med oss här i tiden

Och jag vet att de som har lämnat oss

har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor

så länge vi är här

Gotland har tagit oss med storm.

Bokstavligt talat.

Sen vi kom hit har det stormat mest hela tiden. Både Dagmar och Emil kände vi av, och det skulle inte förvåna mig om vi har haft besök av nån Krus och Babben också...

Några vackra dagar har dock lyckats klämma sig in mellan ovädren, och dem har vi förstås försökt ta vara på. En dag åkte vi till Dalhem, en mil söderut, till en liten "vandringsled" som några dalumnar (Dalhemsbor) har anlagt. (Visste ni förresten att Babben kommer från Dalhem?)

Vandringsleden är en ca 3 km lång väldigt mysig promenadstig längs ån, precis lagom lång för att promenera med barnen. Franke hade nog tagit den tre varv om han fått bestämma. Han sprang fram och tillbaka längs stigen som en pil.

Jag får en känsla av att stigen är trevligast att gå är det inte är sommar, för överallt fanns ENORMA myrstackar. Men det återstår att se. När vi var där var den iallafall hur trevlig som helst.

Vill man ha lite extra landet-känsla passar man på att promenera här till våren, när bonden gödslar åkern som går längs med stigen. Men det är ju förstås en

smak

luktsak.

Flytt!

Vi har flyttat! Efter två veckor på Gotland börjar det nog sjunka in. Allt har gått bra och vi trivs redan. Vi bor verkligen på landet landet. Längs en liten grusväg med fem hus och åkrar och ängar runtomkring. Huset är precis perfekt för oss och blir mer hemtrevligt för varje dag. Flytten blev dock mer känslosam än jag väntat mig. Jag har flyttat förr, men aldrig med så stora barn. Jag hade aldrig kunnat förbereda mig på den känslostorm som jag greps av de sista dagarna på fastlandet. Det kändes så svårt att ta avsked av barnens fröknar och vänner. Dagisfröknarna som vi älskar så! Alla fyra barnen har gått på samma avdelning, och det är den enda avdelningen vi nånsin haft våra barn på. Så fem och ett halvt år med samma fröknar. Lovisa hann bara gå ett halvår i sin förskoleklass, så hon hann inte fästa sig så mycket vid sina fröknar, utan hade nog svårare att säga hejdå till dagisfröknarna. Alvins och Ivars fröken har också varit fantastisk. De tycker så mycket om henne och i klassen har de fått många fina vänner. När de slutade fick de ett häfte från resten av barnen där de hade skrivit och ritat hälsningar till pojkarna. En av deras bästa vänner, som de haft sedan dagis skrev en dikt till dem. And tonight I fall asleep with you in my heart. Jag är så tacksam för att mina barn har så fina vänner, och det var smärtsamt att se dem ta avsked av dem. Men vi har alla känt att det här är rätt för oss, och vi vet att vi är där vi ska vara just nu. Dessutom verkar det som att barnen kommer att fortsätta hålla kontakten med flera av sina gamla vänner och att de kommer att få många nya vänner här. Första måndagen åkte vi till Dalhem skola där alla barnen kommer att gå. När vi gick in genom dörren möttes vi av barnens fröknar som ville hälsa oss välkomna. Sen fick Alvin och Ivar följa med sin fröken till sitt nya klassrum där barnen i 3-4:an förväntansfullt satt och väntade. I 3:an går åtta barn inklusive Alvin och Ivar och de går tillsammans med den fjorton man starka 4:an. De hade en trevlig stund på samlingen och fick också vara med och leka på rasten. Lovisa tillbringade en stund tillsammans med förskoleklassen, i rummet intill pojkarna. Hennes klass består av tio barn om man räknar med Lovisa. Det är verkligen en stor skillnad mot hennes gamla klass med 24 barn. Hon trivdes från första stund! Egon och jag gick en trappa ner till Egons blivande dagisavdelning. Dagiset han ska gå på heter "Draken" och avdelningen heter "Jorden". Den består av 21 barn, så gruppen är ungefär lika stor som den på hans gamla avdelning, men här går bara fyra- och femåringar, vilket är en stor skillnad. Dessutom arbetar barnen åldersindelat då och då, och då är Egons grupp bara sju. Han blir en av tre pojkar i den lilla gruppen. De andra två heter Olof och Krus. När vi var där och hälsade på informerades vi om att "Krius är sjiuk". Alla Egons tre fröknar talar klingande gotländska. Även Egon verkade trivas bra. Nåt som är helt fantastiskt är att det i huset intill bor en 6-årig flicka och en 4-årig pojke som Lovisa och Egon redan blivit goda vänner med! Nåt annat som är lite festligt är att vi redan börjar förstå hur litet Gotland egentligen är. För en tid sen ringde jag till mäklarbyrån som vi köpte det här huset genom. Vår mäklare var inte på plats, så jag fick tala med en kollega. Han frågade vad vi tyckte om huset, och jag sa att vi tyckte mycket om det, varpå han säger att han själv flyttade ifrån huset för tio år sen. Det var han som renoverade det och planterade i stort sett hela trädgården. Vilket sammanträffande va? Men vänta, jag är inte klar än! Idag ringde jag ledaren för en kampsportsklubb här på Gotland. Alvin och Ivar gick på Jujutsu innan vi flyttade, så jag ville fråga om de kanske kunde börja i den här klubben. Tränaren var jättetrevlig och frågade lite om var vi bor. När jag sa att vi bor i Ekeby berättade han att han flyttade från Ekeby för fem år sen. Gissa vilket hus han bodde i?! Jag trodde inte det var sant! Det visade sig att vårt stora garage hade använts som klubbens första dojo! Julen firade vi tillsammans med de två unga missionärerna för vår kyrka som arbetar här. Barnen tyckte det var festligt att ha dem här, och det var kul att få dela med oss av vår svenska jul. Nåväl, sammanfattningsvis kan jag väl säga att tiden precis innan och precis efter flytten har varit lite av en känslomässig berg-och-dalbana. Men glädjen har helt klart övervägt. Gotland är underbart. Människorna här är otroligt gästvänliga och har fått oss att känna oss varmt välkomna. Bilder kommer snart.

Gaelic Blessing

Deep peace of the running wave to you
Deep peace of the flowing air to you
Deep peace of the quiet earth to you
Deep peace of the shining stars to you
Deep peace of the gentle night to you
Moon and stars pour their healing light on you
Deep peace of Christ the light of the world to you
Deep peace of Christ