Livet börjar ta form

Återigen börjar jag ha koll på vilka dagar barnen har gymnastik, när läxor ska lämnas in, när utflykter ska gås ut på... Och då faller det där lugnet som jag har väntat på.

Barnen har börjat med sina aktiviteter. Alvin, Ivar och Lovisa har fortsatt med en form av jiujutsu som kallas för Shintai Kempo, och de tränar bara en gång i veckan. Ivar har fortsatt med saxofonen och har en lärare som kommer till hans skola och undervisar på fritidstid. Alvin har fortsatt med teatern och övar en kväll i veckan inne i stan. Alvin och Ivar har också barnkör en dag i veckan, också den på fritidstid, som håller till i Dalhem kyrka, där Lovisa också går på miniorer på fritidstid en eftermiddag i veckan.

Hur lugnt är det, undrar ni. På något sätt är allt mer avslappnat och prestigelöst här. Man behöver inte bevisa nåt för någon. Barnen får ta plats, och det är inte alls särskilt ovanligt med stora familjer. Förra söndagen, innan våra egna möten, var Alvin, Ivar och Lovisa med och sjöng på en familjegudstjänst här i Ekeby kyrka. Det var en decimerad skara sångare från barnkören och miniorerna som var där, men stämningen var glad och avslappnad. Prästen spelade både medeltida horn och trumpet. Efteråt serverades varmkorv ur militärtermosar längst bak i kyrkan.

Lägg märke till skorna!

Det känns underbart att vara här. Även om vi saknar vänner och familj så känner vi att vi har hamnat helt rätt. Det är det här livet jag vill leva just nu!

Om drömmar

"Jag tycker om drömmar. En del är läskiga, en del är roliga, en del är knepiga, en del är kluriga."
 EGON 4,5

Koppången

Här är stillhet och tystnad

nu när marken färgats vit

Från den trygga, gamla kyrkan

klingar sången ända hit

Jag har stannat vid vägen

för att vila mig ett tag

Och blev fångad i det gränsland

som förenar natt och dag

Och ett sken ifrån ljusen

bakom fönstrets välvda ram

Har förenat de själar

som finns med oss här i tiden

Och jag vet att de som har lämnat oss

har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor

så länge vi är här

Och där bland gnistrande stjärnor

som förbleknar en och en

Kommer livet väldigt nära

som en skymt av sanningen

Vi är fångar i tiden

som ett avtryck av en hand

På ett frostigt gammalt fönster

som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig

och sen vet jag inget mer

Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan

Jag är här och mitt på en frusen väg

finns det värme ändå

Fastän snön börjar falla

och himmelen blir grå

Och ett sken ifrån ljusen

bakom fönstrets välvda ram

Har förenat de själar

som finns med oss här i tiden

Och jag vet att de som har lämnat oss

har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor

så länge vi är här

Gotland har tagit oss med storm.

Bokstavligt talat.

Sen vi kom hit har det stormat mest hela tiden. Både Dagmar och Emil kände vi av, och det skulle inte förvåna mig om vi har haft besök av nån Krus och Babben också...

Några vackra dagar har dock lyckats klämma sig in mellan ovädren, och dem har vi förstås försökt ta vara på. En dag åkte vi till Dalhem, en mil söderut, till en liten "vandringsled" som några dalumnar (Dalhemsbor) har anlagt. (Visste ni förresten att Babben kommer från Dalhem?)

Vandringsleden är en ca 3 km lång väldigt mysig promenadstig längs ån, precis lagom lång för att promenera med barnen. Franke hade nog tagit den tre varv om han fått bestämma. Han sprang fram och tillbaka längs stigen som en pil.

Jag får en känsla av att stigen är trevligast att gå är det inte är sommar, för överallt fanns ENORMA myrstackar. Men det återstår att se. När vi var där var den iallafall hur trevlig som helst.

Vill man ha lite extra landet-känsla passar man på att promenera här till våren, när bonden gödslar åkern som går längs med stigen. Men det är ju förstås en

smak

luktsak.