Edith Annie Teresia

Lovisa blev så lycklig att hon grät när vi berättade att hon skulle få ett småsyskon.
Det blev många månaders otålig väntan för familjen, men också oro och ängslan.

Vad var det då som hände?
Jag är rh-negativ och Jens är rh-positiv, och det här kan ju ställa till det lite när man får barn tillsammans eftersom mamman kan bilda antikroppar när hennes blod kommer i kontakt med ett barns som har en annan rh-status. Men eftersom man får en spruta efter förlossningen så brukar det inte vara nån fara. Det blir bara farligt om man råkar vara en av de två procenten som sprutan inte funkar på... Och så måste det ha varit efter Egon, som är den enda av de andra barnen som är rh-positiv. Jag hade alltså antikroppar mot rh-positivt blod redan när jag blev gravid med lilla Edith.

Vad det innebär för barnet är att mammans vita blodkroppar slår sönder barnets röda så att barnet kan få blodbrist. Då måste barnets hjärta pumpa snabbare för att syresätta blodet. Det kan leda till att hjärtat överansträngs och i värsta fall kan fostret dö i magen.

Under hela graviditeten fick jag ta blodprover för att kontrollera att mängden antikroppar i mitt blod inte steg. Dessutom fick jag åka på flödesultraljud i Huddinge tre gånger för att kontrollera att Ediths blod inte pumpade för fort vilket då skulle tyda på blodbrist. Om det händer måste man antingen ge bebisen blod genom en transfusion i livmodern eller förlösa den så att den kan behandlas.

I vecka 34 hade värdena skjutit i höjden och ultraljudet visade att Edith började få blodbrist.
Eftersom jag var så pass långt gången beslöt man att det var säkrast för barnet att födas och jag blev igångsatt följande morgon, den 29 januari.

Förlossningen gick bra ända till de sista minuterna då hjärtljuden plötsligt sjönk kraftigt.
Läkaren rusade in och slet fram sugklockan, och efter nästa värk var hon född.
Det visade sig att moderkakan hade släppt och jag blödde väldigt mycket.
Några minuter till och bebisen hade inte klarat sig.

Jens fick springa iväg med barnläkaren och Edith, och efter en stund kom de tillbaka och läkaren talade om att hon hade klarat sig bra, men var rätt tagen.

På neonatalen visade prover att mängden antikroppar från mig i Ediths blod var hög vilket ledde till en ordentlig gulsot. Läkaren förberedde oss på att hon troligtvis skulle behöva byta blod. Men efter några timmars solande började gulvärdet sjunka och man avvaktade med blodbytet. Det blev flera dagar under sollampa och en mängd blodprover för lilla Edith i Huddinge. Man upptäckte också ett blåsljud på hennes hjärta.

Efter en vecka kom vi hem till barnavdelningen på Visby lasarett där hon fick fortsätta sola och bli stucken. Hennes blodvärde var också riktigt lågt och vi trodde hela tiden att hon skulle behöva en blodtransfusion, men det slapp hon. Ultraljud på hjärtat visade på ett litet hål mellan kamrarna som läkaren trodde skulle växa igen.

Först efter en månad var blodvärdena så stabila att vi kunde bli formellt utskrivna och nu åker vi till lasarettet på provtagning varannan vecka. Och hjärtat ser jättebra ut.


Så här i efterhand förundras jag över hur bra allt har gått ändå. Lilla Edith har haft oddsen emot sig ända från början.
Men hon är här! Och hon är underbar!